
Nonkonform Media möter albumaktuella
SABOTAGE
”Urminnes Hävd”
För de som har levt under en sten de senaste 10 åren – berätta om Sabotage? Hur började ni lira och vad är ni för band egentligen?
Robban: Sabotage bildades 2013 av Matte och Erik. De tillfrågade mig om jag ville vara med och göra tre låtar, det vill säga skriva texter och sjunga in det med dem. Jag och Erik spelade tidigare tillsammans i Contemptuous och Erik och Matte har spelat tillsammans i olika band och projekt sen för alltid. Vi har alla känt varandra sedan sent 90-tal, men spelade med eller hade precis slutat spela med andra band.
Det som skulle vara ett studioprojekt var så roligt att syssla med och blev så bra att det levde vidare av bara farten. Vi bildade bandet under tidig medelålder så vi har haft det vid sidan av familjebildning och sånt som hör till livet varför vi har varit passivt aktiva genom åren. Men i stort har vi lyckats prestera ett släpp varje år med en liten lucka kring början av 20-talet.
Vi tre som varit bandets kärna har funnits med hela tiden, medan vi avverkat ett par basister och en extra gitarrist. Nu har Erik sedan skiftet 23/24 avslutat sitt aktiva medlemskap och ersatts – eller vad man ska säga – av Sacha som har spelat in våra senaste två skivor och är en god vän till mig sedan mitten av 80-talet (jag är gammal men inte uråldrig – vi gick på samma lekis). Sedan någon gång 2021 eller så är även Jesper med i bandet, han är en annan kär vän som vi känt sedan Contemptuous-tiden, tidigt 2000-tal, då han spelade med Royal Stakeout.
Vad vi är för band? Där kan du nog få fyra olika svar. Enligt mig är vi ett punkband med en publik till stor del bestående av skinheads och ex-skinheads. Det är även Skinhead/oi!/streetpunk-scenen som är vår gemensamma nämnare rent historiskt. Vår musik är en smältdegel av Oi!/punk, rock, new wavig pop och metal.
Jesper: Vi är ett band som vilket annat rockband som helst egentligen. Det som får oss att sticka ut är kanske att vi är något äldre än genomsnittsbandet samt att vi alla har barn och i övrigt lever ett mestadels ordnat familjeliv. Hade vi varit aktiva som band på sjuttiotalet när punken kom så hade vi varit ett i mängden av konstellationer som kritiserade samhället, men idag har västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet blivit ängsligt vad gäller att acceptera kritik mot våra makthavare och det innebär att vi på det viset kanske sticker ut mer än vad andra band idag gör.
Sacha: Tio år? Jag började spela typ igår! Vi är fem medelålders män och därav låter vi som vi gör.

Sabotage släppte nyligen ”VEDERGÄLLNING” – en dubbel-CD som samlar alla hits och singlar mellan 2014-2024 – och nu är ni skivaktuella med er första riktiga fullängdare! Vill ni berätta lite om ”Urminnes Hävd”?
Robban: ”Urminnes Hävd” är vårt första album, och jag är väldigt nöjd med vad vi har åstadkommit. Produktionen är bättre än någonsin, låtarna är välarrangerade och mer varierade än tidigare, mycket kanske tack vare Jespers input. Han kommer från band som tidigare nämnda Royal Stakeout och Nobelkommittén; såna refrängstarka band. Refrängstyrka är en sån grej Sabotage lite snobbigt fnyst åt annars, även om vi har lyckats spika ihop en och annan slagdänga. Hur som helst; nio låtar hyfsat aktuell samtidspunk (-rock utan tydlig agenda). Hela rasket är inspelat i vår replokal av Sacha som nu är en medlem i bandet. Det är även han som mixat och mastrat albumet.
Samlingsskivan har jag fnulat på länge. Jag tyckte det var dags att summera och göra bokslut, så att säga. Materialet har varit spritt på en massa mer eller mindre svåråtkomliga plastbitar tidigare, så det har funnits en viss efterfrågan på en skiva som samlar hela rasket. Eftersom det är en ganska lång total speltid lämpade sig CD bäst som format.
Jesper: Vad gäller ”Vedergällning” så ska det egentligen stå åren 2014-2022. Det var då som låtarna spelades in om jag inte har helt fel. Tryckfelsnisse var visst framme i skapandet av konvolutet. Hursomhelst hade jag nöjet att få komma med i bandet under hösten 2021 och från och med då och fram till 2023 skrev vi, med något undantag, och repade in låtarna som nu hamnat på ”Urminnes Hävd”. Det är i mitt tycke en ganska bred skiva med både glada och nedstämda tongångar, på textmässigt samhällskritiska teman som andas desperation men också kämpaglöd. Musikaliskt skulle jag säga att Sabotage breddar sig i ”Urminnes Hävd” på ett sätt som bandet inte gjort förut.
Skivan har förutom sedvanlig rock’n’roll spår av folkmusik-klingande melodier, partier som påminner om stonerrock, saxofonspel, vikingakörer och toner av fransk Oi! Allt naturligtvis sjunget på vårt modersmål. Detaljerna i låtarna var dock inte helt klara när vi påbörjade inspelningen i slutet av 2023 och bland annat kom flera basgångar till under inspelningen, men det är så det brukar bli. Vi hade åtminstone alla texter klara. Det är alltid något annat att spela in jämfört med att repa eller lira live eftersom var och en spelar sitt instrument helt ensam och resten av bandkamraterna kritiskt lyssnar. Det kan skapa nervositet och press och det gjorde det nog även den här gången men de flesta låtarna, några undantaget, satte vi med några få omtagningar.
Hatten av till vår dåvarande ljudtekniker och numera även nyblivne gitarrist Sacha som gjorde ett mycket bra jobb med att ratta ljudet och som tålmodigt stod ut med våra spretiga viljor under perioden för mixning. Saken var den att vi innan inspelningen fokuserade så mycket på att klargöra grunderna till låtarna att vi aldrig snackade ihop oss om vilket sound som vi ville att skivan skulle ha. Det gjorde att Sacha fick bud som gick både i öst och väst och med tanke på att vi alla har starka viljor så var det nog ingen tacksam sits att sitta i haha… Det har hursomhelst varit lärorikt och nästa gång vi spelar in så kommer vi veta ännu bättre hur vi ska göra för att optimera hela processen.
Sacha: Bästa fullängdaren hittills!
Bränn en koran, baby – bränn fem om dan, baby, låter det i ”Farväl och Tack” på nya fullängdaren som släpps på Nonkonform i vinter. Låten skräder inte med orden och belackare skulle väl kanske kalla det ett ”stolpigt försök att lira RAC” – men skämt åsido, har Sabotage skärpt tonen, eller har ni alltid varit så här upprörda?
Jesper: Eftersom Robban skriver nästan alla texter så är han bäst lämpad att svara på om han är mer upprörd än tidigare. Just i låten ”Farväl och Tack” som du hänvisar till så hade Erik en önskan om att det skulle vara en stark text som skulle stå i kontrast till hans poppiga musik och jag tycker att resultatet blev kanon! ”Farväl och Tack” är en av de låtarna på skivan där våra individuella prestationer blev som bäst tycker jag.
Robban: Jag vill inte spela dum, men jag kan inte förstå vad som skulle kunna vara kontroversiellt med det? Är det någon som inte tycker man ska få bränna religiösa skrifter och smäda religioner; som tycker religiösa dogmer och människors vidskeplighet ska sättas över yttrandefriheten? Är det någon rimlig person som tycker islam utgör ett trevligt och berikande inslag i Sverige? Vi kan ju börja där.
Låten är ju annars lite tongue-in-cheek med popkulturella referenser hit och dit för den som har kunskap nog att plocka upp dem. Full av små påskägg.
Sen, visst, även vi har väl flyttat fram gränserna för hur uttalade vi känner att vi kan vara. Så blir det ju automatiskt i alla sammanhang, mer eller mindre. Det är ju inte så utmanande att sparka in öppna dörrar, även om man förvånas över att en del av dem inte är vidöppna sedan länge.
Sacha: Skärpt tonen har vi gjort. Vi har börjat stämma instrumenten.
Ni har varit ett av få svenska punkband som har fått utstå den svenska punkscenens cancelkultur och beröringsskräck, hur har ni hanterat det och hur har det påverkat er som band?
Jesper: Cancelkulturen har frodats på grund av att personer inom punkscenen inte har accepterat mångfald och oliktänkande. Robban, Matte och Erik som varit med från början får rätta mig om jag har fel men om jag får spekulera så tror jag inte att Sabotage hade existerat om det inte var för just cancelkulturen. Så inget ont som inte för något gott med sig! Sedan jag gick med har vi i alla fall hanterat fenomenet genom att fortsätta precis som vanligt; att repa, spela in, göra konserter och textmässigt kritisera det vi tycker behöver kritiseras. Vi har använt oss av lite listiga metoder för att kunna exponeras för en ny publik i en podd, det kan Robban berätta mer om. Vissa belackare verkar fortfarande tro att vi lever i år 2010.
Bland annat har det kommit något försök från någon halvnarkoman till aktivist inom media som velat baktala oss i syfte att göra det svårt för oss att få spela i Sverige, men vi har mest skrattat åt det. Vad gäller konserter på hemmaplan så har vi gjort flera gig på en klubb där arrangörerna bryr sig om att folk kan träffas, ha roligt och kan lyssna på musik de gillar, oavsett vilket band det är. De arrangörerna är de riktiga kulturarbetarna av idag.
Sen spelar vi några gånger per år utomlands vilket jag personligen ser som ett stort privilegium och något som jag är mycket stolt och tacksam över att få göra. Så generellt känns det som att cancelkulturens värsta epok är över för Sabotage och att vi nu tar mer mark för varje dag som går. Morgondagen tillhör oss.
Robban: Vi har gått miste om en och annan spelning vi sett fram emot, men mycket mer än så är det inte. Det är väl mer att man tappat tron på punken och ”scenen”. Sen är det väl lite så att man motas in i ett hörn. Om de enda som vill arra gig med oss är av en viss schattering, och vi vill spela, hamnar man ju där utan egen ambition eller agenda. Men jag tycker vi har hållit en bra balans, spelat med bra och rimliga band och aldrig under någon politisk flagg. Dessutom finns det orädda arrangörer som vågar trotsa de ”stora” tyska drakarna till bokningsbolag och boka de band de känner för. Jag har en liten känsla av att vindarna är på väg att vända. Det vore dock kul att göra ”vanliga” punkspelningar tillsammans med band som kanske har ett helt annat fokus. Jag gillar kontraster och tycker det är kul att träffa folk som inte tycker exakt som jag i alla sammanhang.
Haha, den där poddgrejen som Jesper pratar om rör ett fiktivt band som vi hittade på och som skickade in en låt att spelas i Döda Katten. Och vår existens är inte en produkt av cancelkultur, även om texten till vår allra första låt ”Färdiga Doktriner” blev ”cancellerad” av mitt dåvarande band och därmed hittade ett hem hos Sabotage.
Sacha: Vi kör på som vanligt med alla våra långfingrar i luften.

”Är det någon som inte tycker man ska få bränna religiösa skrifter och smäda religioner; som tycker religiösa dogmer och människors vidskeplighet ska sättas över yttrandefriheten? Är det någon rimlig person som tycker islam utgör ett trevligt och berikande inslag i Sverige? Vi kan ju börja där.”
Hur mår den svenska punkscenen idag?
Robban: Det finns flera, och de mår lite olika. Den unga, levande och lovande scenen känns lite som ett SSU-möte med Greta Thunberg i olika tappningar på scen. Den är väldigt tramsig/transig och motbjudande tolerant. Men de ur denna scen som håller fast vid punken kommer i något antal komma till sans och bli riktiga människor och bära facklan vidare med åren. Så jag anser att det är en bra sak! Det är kul att ungdomar fortfarande spelar riktig musik, liksom.
Gubbpunken lever och mår bra tycker jag. Där handlar det mest om att ha det trevligt och så där. Inte speciellt intressant, men den fyller en funktion den med.
Crust-och hardcorepunken har ju en fet festival (Fragile Mountain) och det finns ju bra poddar som är subgenreöverskridande. Kan sakna fanzinen lite. Men jag tycker det verkar leva, även om den i otillräcklig utsträckning fylls på underifrån av den svaga ungdomen, som man både hatar och älskar, för utan den: ingen framtid.
Vad gäller den scen där vi kan sägas ingå är det väl inte så mycket som händer, men jag har trots allt gott hopp. Det finns en handfull riktiga skinheadpunkband som kämpar på. Man hoppas ju på att det ska bli tillväxt underifrån där också.
Jesper: Den svenska punkscenen mår både bättre och sämre än förr i tiden. Det som är bättre är att det vad jag kan se inte är samma ohämmade fylla som förr. Folk är ofta hyfsat städade under konserterna och de flesta håller sig vakna vilket jag tycker är bra. Det tråkiga är att nyrekryteringen i den mån den sker är väldigt skral. Scenen håller på att pensioneras, i alla fall när det handlar om den typ av Oi!-anknutna scen som vi spelar i. Jag har hört att det har blivit ett uppsving för svensk trallpunk bland de unga. Jag hoppas att det stämmer, även om jag har dålig koll på just den genren. När man åker på festival i England så blir det tydligt att kulturen sjunger på sista versen när de äldsta punkarna kommer i rullatorer medan de yngre lyser med sin frånvaro. Även om det är härligt att kunna träffa samma gamla vänner på konserter idag som när man var yngre, så skulle det vara en fröjd att se ännu fler unga människor söka sig till punkscenen.
Punkkulturen har, bortsett från hårt supande och visst drogbruk, element som är bra för att forma självständiga och kreativa individer. Jag oroas lite över att så få unga väljer att söka sig till och stanna i punksvängen. Det känns dock som att det där med tillväxt är ett generellt problem för de flesta musikaliska subkulturer idag. Det är rätt sällan som man ser grupper av hiphoppare eller hårdrockare hänga på gatan i stan.
Sacha: Otroligt illamående. Behandla symptomatiskt.
Vad ligger i ropet för Sabotage nu? Kommer man kunna se er på scen något 2025?
Sacha: Mycket möjligt!
Robban: Ja, vi har ett par gig inbokade, i England och Tyskland. Vi pratar även med en ny svensk arrangör om att göra en spelning nästa år. Förutom det är vi i färd med att skriva låtar till en förhoppningsvis kommande split-LP med ett spanskt band som spelar en egen take på vikingarock.
Jesper: Det som är i ropet för oss nu är att vi ska släppa vår skiva ”Urminnes Hävd” lördagen den 7 december då vi ska träffas på en pub i Stockholm och dricka bira och fira det officiella släppet på Nonkonform Media. Alla som vill komma förbi och säga hej och kanske köpa ett exemplar är välkomna. Utöver det håller vi på att skriva fyra låtar som inom ett halvårs tid ungefär ska hamna på en splitskiva tillsammans med det spanska vikingarockbandet Drakkar.
Om man gillar att resa så kommer man under våren och sommaren att kunna se oss spela på två bokade spelningar varav den ena är på en festival i England och den andra på ett arrangemang i Tyskland. Vi ska även lämna besked om ett tredje gig i mars månad som blir i Polen. Mer info kommer senare.
En sista grej, berätta om Blvd Profan?
Robban: Ja, det rör sig om den där poddgrejen vi nämnde ovan. När vi spelat in och mixat fullängdaren smygsläppte vi en av låtarna på youtube under falskt namn. Vi skickade även in spåret till Döda Katten Podcast. Låten spelades under namnet Blvd Profan (vi gjorde också en facebooksida med en ganska kackig AI-bild av ”ett gäng medelålders gubbar som spelar rock” där den fiktiva gitarristen Ardalan rockade sockor och där alla medlemmar mer eller mindre såg likadana ut). Hur som helst spelade Yxan låten. Någon lyssnare – tydligen inlyssnad på Sabotage – uppmärksammade honom på att Blvd Profan lät som Sabotage, och vi fick ett mail från DK-Yxan där han frågade om vi hade något med oss själva att göra. Men då var det ju redan för sent.
Det är ju trist att man måste jobba så för att få ut sin musik i generiska punkforum, men sådant är läget, även om vinden som sagt är på väg att vända.

”Punkkulturen har, bortsett från hårt supande och visst drogbruk, element som är bra för att forma självständiga och kreativa individer. Jag oroas lite över att så få unga väljer att söka sig till och stanna i punksvängen.”
”SÖrj inte
organisera er
en slaga kan bli ett vapen, Ett arbetslag en arme
utgjut inga tårar,
repa ert mod
en morgondag ska komma
då vi skålar i deras blod”